Sexism of the day

Det pratas mycket om sexism nu för tiden, och twitter har gjort mig uppmärksam på hur pass mycket detta förekommer omkring mig. Innan så har jag, även fast jag vet att det är fel, inte reagerat med ilska eller förakt då det är en så “naturlig” del av min vardag. Jag går en IT-utbildning på högskolenivå, och min klass består av ca 95% killar. I en miljö som denna… Ja, ni kan ju föreställa er vilken typ av jargong som råder.

Vid ett specifikt tillfälle så reagerade jag väldigt starkt på ett av dessa “skämt”. Dessvärre inte till den grupp av unga män som framförde detta, utan i form av höjd röst och vevande armar när jag kom hem till min stackars flickvän som är tålig nog att utstå mina många ranter ().

Händelseförloppet var följande: Vi hade laboration. Ca 20 elever sitter i ett rum och laborerar och jobbar i grupper om två och två. Min högskola har väldigt många utländska studenter, och under detta tillfälle så befann sig 4-5 stycken av dessa elever i salen. En ung man i klassen jobbar med en kvinnlig kinesisk student. Denna student pratar inte svenska,och även fast de båda pratar förståelig engelska så utbyter denna gruppkonstellation inte mer än 2-3 ord under den 2 timmar långa laborationen.

När laborationen var över så var jag samt min vän och denna grupp killar kvar sist i salen. Så fort den kvinnliga studenten lämnat rummet så börjar killarna gestikulera, jucka och beskriva hur de skulle låta “chingchongen” suga av dem under bordet.

Även fast jag inte låter det påverka negativt i min vardag så har jag börjat tänka i banor så som, “hur ofta säger de detta om mig/andra kvinnliga eller för den delen utländska studenter.” Jag är besviken på mig själv för att jag inte reagerade och sa ifrån. Jag hamnade ärligt talat i chock och visste inte hur jag skulle tackla det hela. Det tog 10-15 minuter för händelseförloppet att sjunka in och för mig att förstå vad de faktiskt hade sagt. Hör jag något liknande igen så kommer jag inte bara ge dem ett smakprov på min rant-vokabulär, de kommer även få skolledning och andra ombudsmän efter sig.

And that is all.
009/100

White girl.. Jaha?

Det pågår just nu en hashtag på twitter (tror att den har börjat dö ut tack och lov) uppkallad #äktawhitegirl, där mestadels män och även en del kvinnor generaliserar kring vita kvinnor genom att dra paralleller till sådana där mysiga fjortis-stereotyper som en har hört under hela sin uppväxt. Enda skillnaden är i princip att PA & Lunarstorm har bytts ut mot Instagram. Vad som är intressant är att detta nu har utvecklats till en debatt om rasism, och min fråga är följande: är detta rasism? Sexism? Vart går gränsen? 

Jag hade i gymnasiet en lärare född i Iran som under en lektion sa “Invandrare kan inte vara rasister”. Detta känns ungefär på samma nivå. Hade trenden hetat #äktablackgirl så hade det blivit ett jäkla liv, det är jag väldigt säker på. Är det en “majoritet” i samhället som blir målgruppen för nedsättande kommentarer så filtreras rasism/sexism/whatever automatiskt bort. Jag har lixom inte rätt att känna mig kränkt för “vita kvinnor drar kommentarer om kvinnor av andra hudfärger HELA TIDEN”. Ursäkta men nej, det gör jag inte. Och jag stämmer inte in på någon av stereotyperna som ni beskriver, och as I type så börjar jag faktiskt bli lite förbannad. Kanske tar och kastar den här datorn i väl vald vägg snart. Eller så går jag och tar ett bubbelbad och tar kort på mina fötter och efter så smörjer jag in mig med bodybutter och tittar på bilder på hästar resten av kvällen.

Eller så stänger jag bara av datorn istället. Är nog bättre så.

KRAMIZ NU KÖR VI TJEJOR, MAGALUF 2013!

008/100

En liten solskenshistoria

Alltså, människor är för söta ibland.

Idag vaknade vi till solsken här nere på västkusten, för första gången på vad som känns som 110 år eller något i den stilen. Jag hoppade upp på cykeln och begav mig till gymmet i vanlig ordning, och det första jag ser är en granne som sitter i gräset på framsidan av vår byggnad och läser en bok. Hen var självfallet iklädd dunjacka och hela kittet, men i gräset skall det sittas. Det är februari men vem fan bryr sig, det är VÅR.

Hoppas på fler dagar som idag, för vilken jäkla energiboost en får av vackert väder. Jajemen.

007/100

Tungtwist

Nä, denna post handlar inte om hångel, din perverse faaa-an ;).

Jag har inte mycket vettigt att säga för tillfället så jag tänkte ta upp en rolig liten detalj som jag blev påmind om idag. Händer det att ni sitter och sjunger på en låt som ni gillat sedan barnsben och inser att ni typ sitter och slänger ur er nonsens? Ganska roligt hur en gillar en sång innan hen kan språket som den sjungs på och inser 15 år senare vad som faktiskt sägs. Satt idag och kollade på “Dark Wing Duck” dvs världens coolaste anka och insåg att “Heyyy Dark Wing, jag fattar, det klaffar!!”. Innan så har jag alltid trott att han heter “Dartwindduck”.

Följande är ännu idag ett vanligt scenario när jag hör en Spice Girls låt. “Sayawayawant watta really really want a tellawallawant waddareallywallawant I wanna I wanna I wanna I wanna chikkachikkachikka wikkawakkawaAHHH”. Addera till detta en djup inlevelse och ofta en luftmikrofon. Faktum är att jag inte har en aning om vad de faktiskt sjunger.

Någon som känner igen sig? Vilka låtar har du konverterat till nonsens? Släng in en kommentar vetja.

Ha en fin fredag, alles!

006/100

Man, that’s gay.

Jag får ofta frågor från vänner och bekanta om hur jag listade ut att jag var gay, om jag alltid vetat om det osv. Tänkte ta mig tid att dela min historia, så kort och koncist som det går (Finns en risk att detta utvecklas till en roman på 300 sidor, så beware ;)). Ha även i åtanke att detta är min historia. Alla har vi unika livshistorier och lär känna oss själva olika snabbt.

Jag var aldrig typen som visste att jag var gay och stannade i garderoben pga att jag var rädd för samhällets reaktioner. Jag var typen som djupt inom mig förnekade mitt rätta jag upp till den punkt då jag var redo att acceptera att jag var annorlunda. Detta i sig kan vara oerhört smärtsamt. Ofta görs detta undermedvetet, men jag minns ett specifikt tillfälle där jag stod och borstade tänderna och tänkte “men tänk om jag är homo” och lika snabbt som den tanken slog mig så knuffade jag bort den, för så kan det ju inte vara. Jag är ju som alla andra. Faktum är att jag aldrig har varit som alla andra. Jag är Ida, räcker inte det?

Vad är då smärtsamt, undrar du. Jo. När en med samhällets hjälp intalar sig att man skall vara på ett visst sätt. Tjejer ska gilla killar. Vi ska sträva efter ett liv så likt alla andras som möjligt, där en kvinna lever med en man, har ett bra jobb, en jävla massa kids osv. Ni vet, den svenska drömmen. Den ligger så djupt rotad i ens hjärna att inget annat alternativ existerar. Den smärtsamma delen är när en dejtar kille efter kille, men drar sig undan så fort det blir för fysiskt, för seriöst. För verkligt – Och en kan inte för sitt liv förstå varför. Jag har gråtit i mammas famn då jag hittat den (enligt tidigare nämnd svenska dröm) perfekta mannen men jag kan . inte . komma . honom . nära . och . jag . förstår . inte . varför. Tänk er då lättnaden när man träffar den där tjejen, släpper taget och accepterar sig själv. Allt faller på plats.

Jag är oerhört lyckligt lottad i att ha familj, vänner och bekanta som accepterar mig för den jag är. Mammas kommentar när jag berättade om min flickvän var “Ja men älskling det visste jag redan”. Mina bröder är helt fantastiska, svärföräldrar med familjer har alltid varit kärleksfulla och accepterande. Jag har sedan jag “kom ut” inte mottagit en enda nedsättande kommentar. Det enda jag möter är nyfikenhet vilket jag aldrig haft något emot.  Snarare tvärt om. Det här är jag, det är mitt liv – min kärlek, och jag skäms inte det minsta.

Och kom ihåg, vi vet att vi är (enligt samhällsstrukturen) annorlunda, men vår kärlek skiljer sig inte det minsta från heterosexuell kärlek. Vi har precis samma känslor och samma vardag som er. Vi somnar sida vid sida varje kväll, vaknar tillsammans varje morgon. Vi går till jobbet, skolan, vårdcentralen. Vi suckar i köerna på Ica, vi äter middag, vi hämtar snoriga ungar på dagis. Vi skyddar varandras hjärtan, vi lyfter varandra när den ene är svag. Vi grälar, vi tittar på Beck på söndagar. Det är samma kärlek.

En väldigt rolig detalj är att jag fortfarande i dag inser hur jag varit gay sen jag ploppade ut på Södersjukhuset i Stockholm sommaren ’89. Jag har varit förälskad i allt ifrån grannar, fritidsfröknar, klasskamrater, skådisar etc etc. Det är inget man blir, det är något man föds som. Och det är vad denna värld måste lära sig.

Jag hoppas och tror att ju fler som vågar komma ut och leva som sig själva, desto mer accepterat blir det i samhället och desto mindre behöver folk lida i tystnad.

Och avslutningsvis; Ivalu, jag älskar dig. Till mina vänner och min familj, jag uppskattar er mer än ni någonsin kan förstå.

Tack.

005/100

Den kräsna ungdomen.

Har nu äntligen lyssnat på Cissi Wallin’s program om ungdomsarbetslöshet. Jag tycker att hon har en uppsjö av bra poänger, men anser även att hon i många lägen fastnar i arbetsgivarens synvinkel. Jag tänkte dela min syn på några av de “argument” som användes i programmet.

1. Unga vill ej ha “skitjobb” så som städare, McDonalds etc.

Som unga blir vi ofta lärda att följa vår passion. Att välja en gymnasieinriktning som vi brinner för, att sikta på ett arbetsområde som vi finner intressant. Hela vår uppväxt genomsyras i princip av detta. “Vad vill du bli när du blir stor, lille Kalle 3 år?”. Vi tror att vi gör ett val. Är mitt första jobb McDonalds så har jag redan misslyckas, för jag kommer sitta fast där hela livet. Det finns inte rum för misstag. Detta har utvecklats till någon sorts hybrid mellan skam och underlägsenhet. Städar jag toaletter så är jag en loser. Faktum är att det i många lägen ses som värre att jobba som städare än att inte jobba alls. Absolut, det låter ruskigt likt kräsenhet, men jag anser att problemet ligger djupare än så.

Detta gäller givetvis inte alla, många av oss tar dessa s.k “skitjobb”. Själv har jag stått på Gullmarsplan i -10 grader och delat ut gratistidningar och blivit spottad på. Jag har även stått på parkeringen vid Kistamässan och vinkat bilar, och blivit skrikt på. Och förresten, gå in på närmaste McD/ annat hamburgerhak och räkna antalet anställda som ser ut att vara över 25. Lycka till.

2. Unga vet inte hur man skriver ett riktigt CV & hur man söker jobb.

Jag är övertygad att detta stämmer, men vad jag tycker vi ska fråga oss är varför ser det ut på detta sätt? Inte fan fick jag lära mig att skriva CV i gymnasiet. Inte fan satt det en lärare och sa “Ida, att komma ut på arbetsmarknaden kommer bli svårt. Du kommer behöva söka 50 jobb i veckan i ett år innan någon ens tittar åt ditt håll”. Varför beter vi oss som “lata” brats som tror att jobben kommer ramla in på löpande band? Därför att ingen lär oss att så ej är fallet. Informera ungdomar om läget på arbetsmarknaden, informera dem om vad som krävs innan de kommit ut i samhället och står där med skägget i brevlådan. Lär dem hur de ska komma runt problemet. Ge dem verktygen.

3. Unga har telefonfobi och vågar inte ringa och tjata på arbetsgivare.

Ja, detta är med all säkerhet sant. För många av oss, inte alla. Jag kan förstå att detta för vissa äldre människor är obegripligt men faktum är att vår generation använder sig av andra metoder än telefonsamtal för att kommunicera. Majoriteten känner sig mer bekväma med att e-maila eller sms:a istället för att ringa. Jag förstår inte varför detta måste ses som något dåligt. Är att vara osäker = att vara underkvalificerad? Och vem ska egentligen anpassa sig till vem? Den stora massan till en arbetsgivare eller en arbetsgivare till den stora massan?

Image

Jag säger inte att hela problemet ligger hos samhället eller något sådant, jag tror att vi alla har del i att det ser ut som det gör i dagsläget – och vi har alla ett ansvar i att fixa problemet. Politiker, arbetsgivare, skolor, föräldrar, arbetslösa – unga som gamla måste dra sitt strå till stacken.

And that is all.

004/100

Ett stycke tand rikare

När jag var 9 år gammal så förlorade jag genom ett välriktat (?) kast med en järnkula ett hörn på min ena framtand. Sen dess har ett antal plastbitar satts dit och flugit åt alla håll, ofta i samband med banana skids och turkisk peppar. Idag så var det äntligen dags för mig att få en ny krona som förhoppningsvis (peppar peppar) ska sitta kvar resten av mitt liv. Men hey, man vet aldrig när en järnkula eller en smocka kan komma flygandes. Hur som haver, efter att tandläkaren dragit i min tillfälliga plasttand för kung och fosterland, filat bort i princip hela orginaltanden och tvingat mig att bita i en klump sillikon (känns typ som världens största hubba bubba minus cola-smaken) så sitter jag här med  en sjukt snygg tand adderad till samlingen. Han kallade vid tillfälle in en annan oberoende tandläkare och bad honom säga vilken tand som var falsk, och det tog honom typ 2 minuter att lista ut det. Med andra ord så är jag mycket nöjd. Även nöjd med det faktum att jag kan känna min överläpp igen. Mindre nöjd med det faktum att jag nu känner smärtan från tandköttet.

Tur att bedövningen inte förlamade mina smaklökar. Jag hade blivit lagom sur om jag inte kände smaken av sushin som jag åt efter.

Det var dagens äventyr. Övrig note: Jag följer med intresse en relativt (underdrift) hetlevrad diskussion på twitter angående ungdomar och arbetslöshet, och huruvida det läge många unga människor befinner sig i beror på lathet eller ej. Jag tänker creepa på diskussionerna ikväll och eventuellt skriva min åsikt angående det hela imorgon.

003/100